Det här nu gått 1,5 månad sedan vår älskade katt lämnade jordelivet.
Måtte hon ha det bättre nu. Utan sjukdom, lidande och smärtor.
Hon är vansinnigt saknad och ibland känns det som att hon springer här omkring för det känns som man ser henne då o då. Jag saknar hennes gosande och klängande. Hennes koppiösa hårande (hur man nu kan sakna det).
Jag säger ofta fel o kallar min dotter Tea för Tyra. Kan ju bero på att tea har funnits i 4 år och tyra i 7 år.
Nu sover hon dock gott och får jaga möss i katthimlen. Men beslutet jag tog hos veterinären var nog det jobbigaste jag någonsin behövt ta. Herregud att behöva bestämma att ett liv skall avslutas (dock för tyra bästa och mildaste sett för hennes mående) men endå...
Jag fick ta beslutet, jag fick titta i hennes ögon o be om förlåtelse, jag fick se hela hennes liv i revy, jag fick säga hejdå för sista gången, jag fick ta beslutet att avsluta hennes jordeliv. Jag kommer alltid att få leva med beslutet jag tog, jag kommer alltid vara den elaka. Beslutet kommer alltid att förfölja mig.
Hennes blick kommer nog aldrig att försvinna från mitt minne.
Sov gott älskade tyra.
Saknad och älskad!
Kram
